I september 2012 besökte Matthew Bernier, som är amerikanska konstterapeut och
konsterapiprofessor vid Virginias universitet, tillsammans med dockteaterkonstnären Roosa Halme ett servicehem, en barnskyddsanstalt och två daghem för specialbarn i Satakunta. Vid varje besök framförde Halme en klossteater-föreställning och ledde en tillhörande workshop. Bernier observerade, analyserade och deltog om tillfälle gavs i skeendet. Både i slutet av föreställningen och workshoppen diskuterade man både med målgruppen och inrättningens personal om deras upplevelser, observationer och känslor.

Vid alla klossteatersessioner ansåg man att en fördel med klossarna av olika träslag är deras neutrala väsen: de representerar varken det onda eller det goda och inte heller något visst kön. Klossen ger mer utrymme för människans egen tanke och fantasi och lämnar därför ett djupare avtryck i minnet. Klossen gav barnet, ungdomen eller åldringen rätten att själv bestämma vad de enskilda klossarna ska betyda och representera för dem själv. Klossarnas känsla, form och doft ansågs också vara viktiga faktorer. Den enkla klossen visade sig vara ett överraskande mångsinnligt element.

I daghemmen för specialbarn kommenterade barnen klossteaterns figurerna och händelser mycket spontant under föreställningens gång. Det vanligaste sättet att reagera var att med hög röst ropa vilken figur som höll på att byggas av klossarna. Barnen började också ofta härma ljuden i föreställningen, exempelvis brummandet av en motorcykel eller en ugglas hoande. Barnen drogs med i föreställningens rytmiska musik och började röra sig i takt med den och klappa i händerna. I klossteater-workshoppen byggde barnen bland annat sina egna familjer. Av klossarna föddes familjer av olika storlek och utseende, från ombildade familjer till ensamförsörjarfamiljer Uppgiften gav ibland personalen mer information om barnet än de hade från början. Ett specialbarn byggde till exempel en familj där mammafiguren saknades helt och hållet. Barnet själv förklarade att mamman var död, men i verkligheten var hon bara inte närvarande i barnets vardag. Men det här var barnets sätt att berätta sin historia och sin upplevelse av familjen. Ett annat specialbarn placerade en slags spökvarelse vars funktion han inte kunde förklara bland sin familj. När man
frågade honom vem klossen var, blev han själv förvånad över att han placerat den här klossen som en del av familjen. Enligt Bernier representerar figuren i liknande fall ofta exempelvis en död familjemedlem eller en socialarbetare.

I barnskyddsanstalten följde de svårhanterliga ungdomarna, som är ovana vid par- och
grupparbete föreställningen under tystnad och fullständig koncentration och genomförde sedan i workshoppen till personalens förvåning fördomsfritt uppgifterna både enskilt och i grupp. I ungdomarnas händer bildade klossarna bland annat ett futuristiskt boningshus samt en herrgård med ett fängelse på taket och tematiken utvidgas till bland annat sjungande rap-artister fordon.

Som sista uppgift byggde hela gruppen ett verk tillsammans där var och en lade sin egen kloss på plats i tur och ordning. Under byggnadsprocessen gav medlemmarna i gruppen varandra råd om var det skulle löna sig att lägga nästa kloss. Resultatet var ett stort djur som ändrade form beroende på vad var och en var rädd för. Efter en kort överläggning döptes verket till Boogey Hogan. Det gemensamma verket fick gruppen att diskutera om rädsla och att fundera på vilken form djuret av klossar skulle få för varje enskild deltagares del. Med hjälp av klossarna kunde man förflytta sig från en ytlig diskussion till djupare och känsligare ämnen. Senare hade ungdomarna behandlat klossteaterns besök i skolan genom att kommentera sina egna erfarenheter. En del av dessa kommentarer var provocerande, i stil med "jag lekte ju barn då". Enligt personalen visade ungdomarna sin äkta och okonstlade reaktion vid den egentliga workshoppen.

I servicehemmet samlades alla innevånare och deras vårdare för att se föreställningen.
Föreställningstillfället var festligt och stämningen förväntansfull. Innevånarna var entusiastiska över att en teater med en riktig skådespelare hade kommit på besök. Under föreställningen var publikens reaktioner återhållsamma men intresserade. Efter föreställningen fick var och en av innevånarna en egen kloss att känna på och de lade genast märke till hur dess yta kändes, hur den doftade och vilken form den hade. De funderade också över vilket träslag de olika klossarna var tillverkade av och vem som hade gjort dem. Åldringarna visade stor respekt både för Halmes och för snickarens yrkesskicklighet.

I servicehemmet inleddes workshoppen med att bygga den egna familjen från barndomstiden. Många av familjerna var stora och det behövdes många klossar. Samtidigt föddes historier om familjemedlemmarna och familjens vardag. Åldringarna fick möjlighet att minnas sin barndom, sina bortgångna familjemedlemmar och sin hembygd. Åldringarna övervägde mycket noggrant vilken familjemedlems identitet de gav till vilken kloss. En av innevånarna funderade länge på vilken av klossarna som skulle föreställa honom själv och bestämde sig slutligen för den kloss han själv tyckte var allra vackrast. Därefter byggde åldringarna sin favoritplats. För en del var det exempelvis barndomshemmet, för andra var det arbetsplatsen. I takt med att ladugårds- och bastuväggarna reste sig började åldringarna berätta historier från sin egen barndom och ungdom. När det egna barndomshemmet och dess omgivning reste sig på bordet en vägg och ett äppelträd i taget, blev minnet konkretare. Nu det var lättare att klä minnet i ord, eftersom det kunde ses med egna ögon i form av klosskonstruktionen och inte bara som en abstrakt bild i den egna hjärnan. En av deltagarna hittade till och med ett helt nytt minne från det förgångna med hjälp av klossarna. Efter att ha placerat tre klossar till en diffus konstruktion såg hon plötsligt en kiosk med sina bänkar och sin kassadisk och kom ihåg att hon hade arbetat där. Detta minne var nytt också för personalen.

Mer om ämnet i projektrapporten: Klossteaterns terapeutiska potential (länk)