KO-KOO-MO föds 

Klossarna som Kai Ruhonen 2006 planerade för bildkonstsektorn var från början avsedda som statiska utställningsobjekt, men erfarenheten och praktiken visade att de skulle ses (hjälp)medel i en mer aktiv roll. Verken som sammanställdes av klossarna var strukturella och formmässiga lösningar, konstverk som man inte förväntade att någon skulle vidröra. Skulpturerna som tillverkats av klossarna premiärvisades på Finlands Madrid-institut, men där kunde utställningsgästerna inte hålla sig till denna universella kutym, utan de ändrade på verken till en form som avvek från den ursprungliga och avsedda. Samma fenomen upprepades vid de följande utställningarna bl.a. på Finlandsinstitutet i Stockholm och i Poriginal galleriet. Detta väckte tanken på objektens interaktiva natur och att de vid sidan av den egentliga utställningsverksamheten också kanske kunde användas som rekvisita för workshops och händelser: formgivningen koncentrerades inte längre på att definiera helheten som de enskilda komponenterna, d.v.s. byggklossarna bildade, utan på att använda dem som hjälpmedel för nya former och användningsområden. På detta sätt föddes tanken på att ge liv åt det statiska objektet genom att flytta skulpturen från piedestalen till verkstadsbordet och scenen; att utvidga skulpturens väsen från ett definitivt slutresultat till ett flerdimensionellt medium. Den workshop-verksamhet som detta ledde till har Ruhonen sen 2007 dragit i Finland och utomlands.

Klossteatern fick sin startimpuls en dag i juli 2011 när Ruhonen i förbigående i Björneborgs
konstmuseums kafé frågade Halme om hon på något sätt skulle kunna använda klossarna i sin dockteaterkonst. Halme lovade att försöka och tog med sig en hög klossar hem för att testa. Under hösten tog teaterföreställningen som skulle uppföras med klossarna form och 20.11.2011. blev demo-föreställningen "Klossteater" klar och visades som en del av PIP-festivalens (Pori International Puppetry Festival) specialprogram och Satakunnan Kansas dag för barnens rättigheter. Under hösten undersökte Halme också på sin dåvarande arbetsplats Björneborgs barnkulturcentrum - barnkulturnätverket i Satakunta i samarbete med TIP-Connection ry (Turku International Puppetry Connection) vilka orkshopmöjligheter klossarna gav.

Det experimentella projektet som hade fått sin start vid två innovativa konstnärers brainstorming började ta form i januari 2012 när kulturproducent Annukka Ketola slöt sig till arbetsgruppen. Tillsammans har trion utvecklat konceptet KO-KOO-MO och utvecklar det fortsättningsvis, bl.a. med sikte på att använda det som verktyg för välbefinnande och kreativa ekonomi.


Klossteatern som verktyg för välbefinnande

Under hösten 2012 berikade KO-KOO-MO-konceptets Klossteater vardagen för nästan hundra barn, ungdomar och vuxna i olika institutioner. Till målgrupperna hörde specialbarn, åldringar och ungdomar som bor i barnskyddsanstalter. Förutom anstaltsbesöken var välbefinnandeprojektets målsättning att förena konstterapeutiska arbetsmetoder med dockteater. Efter föreställningen höll man i institutionerna den workshop som Bernier och Halme har utvecklat, där man med hjälp av klossarna behandlade olika teman som familj, hem och barndom. En expert för projektet och en
pionjär på området fann man i USA. Professorn i konstterapi och konstterapeuten Matthew Bernier gästade klossteatern under en vecka i september 2012 och följde med projektets arbetsgrupp på institutionsbesöken. Inom ramen för projektet anordnades ett seminarium vid Björneborgs konstmuseum som behandlade dockteater och konstterapi och som samlade inhemska och utländska experter på området. På seminariet sammanfattade Matthew Bernier sina observationer och upplevelser från institutionsbesöken med klossteatern. Halme benomförde välbefinnandeprojektet som en del av sitt arbete som länskonstnär i Satakunnan taidetoimikunta, det nuvarande Centret för konstfrämjande. Dockteaterföreningen Nukkero rf från Satakunta administrerade och fungerade som samarbetspartner för välbefinnandeprojektet.