VÄLBEFINNANDEPROJEKTET 2012

Under hösten 2012 berikade KO-KOO-MO-konceptets Klossteater vardagen för nästan hundra barn, ungdomar och vuxna i olika institutioner. Till målgrupperna hörde specialbarn, åldringar och ungdomar som bor i barnskyddsanstalter. Förutom anstaltsbesöken var välbefinnandeprojektets målsättning att förena konstterapeutiska arbetsmetoder med dockteater. Efter föreställningen höll man i institutionerna en workshop, där man med hjälp av klossarna behandlade olika teman som familj, hem och barndom. En expert för projektet och en pionjär på området fann man i USA. Professorn i konstterapi och konstterapeuten Matthew Bernier gästade klossteatern under en vecka i september 2012 och följde med projektets arbetsgrupp på institutionsbesöken. Inom ramen för projektet anordnades ett seminarium som behandlade dockteater och konstterapi och som samlade inhemska och utländska experter på området. På seminariet sammanfattade Matthew Bernier sina observationer och upplevelser från institutionsbesöken med klossteatern.

Klossteatern fick ett nyfiket, till att börja med kanske skeptiskt mottagande på institutionerna. Hur kan teater skapas av klossarna? Hur ska publiken orka koncentrera sig på en föreställning utan ord i nästan en halv timme? På vilket sätt skiljer sig dessa klossar från byggklossar som används i vanliga lekar? Svaren på dessa frågor överraskade alla, till och med aktörerna själva. Publiken följde föreställningen intensivt och levde med i skeendet. Workshopparna ledde till gruppbildningar, hängivelse och tankeutbyte som man inte hade väntat sig. Man lämnade en sats klossar vid institutionerna, så att innevånarna på egen hand eller med handledning skulle kunna fortsätta processen som startades vid workshoppen.

Vid projektets workshoppar undersökte man klossarna som geometriska, abstrakta föremål: hurudana är de och vilka associationer väcker de tillsammans och för sig själva i olika positioner. I workshopparna byggde man skulpturer självständigt, i par och i små grupper och undersökte dem sedan tillsammans med resten av gruppen. Med olika uppgifter som utgångspunkt skapade man figurer och världar av klossarna. I barnens händer började klossarna berätta historier. Ungdomarna framförde med hjälp av klossarna teman som de inte ville eller kunde uttrycka verbalt. För åldringarna var klossarna ett sätt att forma konkreta bilder av sina minnen.

Under projektets gång visade det sig att Klossteatern hade många terapeutiska egenskaper. Klossarnas neutrala väsen ger byggaren fria händer att uttrycka vad som helst med dem. De har inga förväntningar exempelvis i fråga om kön eller om någon kloss representerar det goda eller det onda. Byggaren kan själv definiera dessa egenskaper på önskat sätt och kan själv välja vad han vill berätta med hjälp av klossarna. Klossarna uppmuntrar ungdomar som är vana att arbeta på egen hand till samarbete och till att knyta sociala kontakter. Klossarna hjälper åldringar att bearbeta och forma minnesbilder. Med hjälp av dem kunde man till och med finna helt nya minnen ur hjärnans skrymslen. Dessutom var det möjligt att bearbeta språkliga utmaningar, social osäkerhet och oroligt beteende med hjälp av klossarna.

Klossteater-workshoppen gav institutionerna nya verktyg och synvinklar på kreativitet,
problemlösning och gemenskap. Besöket efterlämnade ett permanent avtryck i institutionens vardag. Eftersom ett sortiment klossar lämnades vid varje institution, lever klossteatern beroende på personalens och innevånarnas egen aktivitet vidare på sitt eget sätt vid de enskilda institutionerna. Av den orsaken kommer projektet troligtvis också att ha långtidseffekter. Speciellt för barn och ungdomar kan klossteatern ha lämnat ett betydelsefullt minne, som de kan återvända till också när de blir äldre.

Projektets slutrapport kan läsas här: (palikkateatteri_hankeraportti2012). Länk